"Livet jagar man inte, det lever man!"

Under flera år hade jag ett osunt leverne. För lite rörelse samt en förkärlek för alkohol, rökning och snabbmat gjorde att jag så småningom fann mig själv i en konstant depression.

Jag hade betat av allt i livet som torde generera vuxenpoäng och lycka: en akademisk examen, ett jobb som jag trivdes med, pengar på banken – men jag satt fast. Dagarna kom och gick utan någon emotionell substans, och varje dag betades av enligt sedvanligt manér. 

Jag tror att flertalet av våra känslor ofta härstammar från rädsla. Rädslan verkar som en moder/katalysator för många av våra mindre charmiga tankar och känslor. Vi kan bli defensiva, oroar oss för att inte bli bekräftade eller avslöjade; - om någon verkligen förstod vilka vi var så skulle vi då bli lämnade?

-       Duger jag som jag är?

-       Är jag tillräckligt smart?

-       Vad är livskvalité?

Många av dessa känslor tror jag är ganska naturliga, men om vi tillåter oss att vegetera i ett passivt känslotillstånd, där vi bara står på paus-knappen för att slippa känna så blir det destruktivt. En del människor äter fel, dricker för mycket, snusar/röker, och summan av lasterna är oftast konstant.

-       What’s your poison?

Någonstans hade jag givit upp, men när den slutliga insikten träffade mig ”att ingenting utanför dig själv kommer att fixa allt” så blev det riktigt läskigt. Det spelar följaktligen ingen roll hur mycket pengar vi har, upplevd prestige eller utbildning.

Vi måste fortfarande hantera vårt inre känsloliv!

Jag började leva sundare för en tid sedan, och det är det skönaste jag gjort på länge. Efter några månaders fokus på en bättre livsstil träffade jag någon, och vi lever idag tillsammans. Det har varit en enormt omvälvande process att byta livsstil, äta sundare utan att hela tiden stänga av sina känslor.

Genom åren av sämre leverne har jag ändå hållit masken på jobbet, varit skuldfri och socialt accepterad, men in hemlighet bara haft näsan ovanför vattenytan.

Idag ser min vardag helt annorlunda ut. Jag försöker att träna tre ggr per vecka, just för att bli kvitt stress och allmän oro. För mig har träning varit ett bra instrument att gå vidare.

”För att få energi så måste man göra av med energi”.

Omgivningen sade oftast till mig ”- Det går, bara man vill”, men för egen del lyste viljan till förändring med sin frånvaro. Det är först när man når sin botten om man inser att det är läge att börja simma uppåt.  

Jag var andligt bankrutt och såg tyckte framtiden så mörk ut.

Men ibland krävs så lite för att få in lite ljus i tillvaron igen; en mindre omställning av rutiner: ät annorlunda, sluta med socker, välj bort ett umgänge som du vet hämmar dig.

Inställning till livet är avgörande. Om vi gnäller, utan att göra en förändring förblir vi oattraktiva.

Om vi däremot synar oss själva till förmån för att lägga en ny kurs kommer vi en dag få pröjs.

Idag skiner solen, och jag tänker gå på en promenad.

Ha det VÄL